VID OLIVTRÄDETS FOT

Tre generationer kvinnors kamp för frihet

Kom ut förra hösten. Är fortfarande högaktuell.

FÖR PRIVATPERSONER:
Kan beställas här. Boken finns också till försäljning i bokhandeln.

FÖR ÅTERFÖRSÄLJARE:

Återförsäljare kan beställa boken till F-pris på Bokinfo via FSYS. Rabatter enligt avtal. 

Året är 1996. Talibanerna har intagit Kabul och infört Sharia-lagar i landet. Hårt drabbade av talibanernas skräckvälde flyr Amira och hennes familj från sitt hemland. De lämnar ett Afghanistan fyllt av hot och terror, och med ett kvinnoförtryck som deras kristna familj inte kan acceptera. De lämnar för friheten att tänka och leva som kristna bekännare i ett för dem totalt okänt land i norra Europa.

Flykten blir påfrestande, men väl framme i ”dammsugarnas land” lär de sig acceptera alla olikheter och moderniteter. Det svenska livet blir dock inte helt enligt drömmarna  - sonen i huset åker tillbaka till Afghanistan för att bli IS-soldat.

 I stor dramatik lyckas familjen spåra ”det förlorade fåret” och återföra det till fadershuset. Samtidigt beslutar sig resten av familjen att göra en insats för sitt älskade fosterland – de åker ut som volontärer för Svenska Afghanistankommittén.

 I denna berättelse, som också är fylld av fakta om Afghanistan, dess religion, kultur och sedvänjor, låter författaren oss göra en tidsresa 20 år framåt i tiden. Familjen hade kunnat vara vilken flyktingfamilj som helst i den långa raden av flyende människor från Mellanöstern och övriga delar av Asien, som är på väg till Europa idag.

 Margareta Juhlin vill med sin roman Vid olivträdets fot - förutom att skapa en spänningsfylld bok - belysa kvinnors och barns situation i det av ständiga krig sargade Afghanistan

– Titta David! Där borta! Trädet!

Det med värdighet åldrade olivträdet vaknar upp i sin middagsslummer och lystrar intensivt till uppmaningen från den ljusa kvinnorösten. Trädet sträcker på sig för att kunna se bättre och det knakar oroväckande i dess knotiga stam. Olivträdet bugar artigt enligt afghansk sed mot besökarna, som visar sig vara en ung kvinna och en man med ett litet barn i famnen. Familjen, som har anlänt till den en gång så lummiga olivlunden i ett silverfärgat fordon, närmar sig nu till fots. Det förvridna och knotiga olivträdet får ofta besök av herdar som söker bete åt sina hjordar här ute på den vidsträckta stäppen, men människovarelserna som nu nalkas är alldeles bestämt inga herdar.

– Menar hon mig? undrar trädet något förvirrat och rätar på sin av ålder vridna och skrovliga stam. Detta gamla olivträd, som har stått bi för minst ett sekel under vilket det ena kriget avlöst det andra, väcks ur sin svårmodiga sinnesstämning för att nyfiket lystra till den entusiastiska kvinnorösten.

– Kan det vara hon? Är min väntan äntligen över? Jag ser ju, hur kvinnan faller på knä vid min fot för att med bara händerna börja gräva i den rödbruna, solvarma jorden. Under min levnadstid har jag härjats svårt, inte bara av ständiga krig utan också av den ena naturkatastrofen efter den andra. Heta, torra somrar och extremt kalla vintrar har plågat mig, allting runtomkring mig har skövlats och förlorat i kampen mot kriget och klimatet, men själv står jag orubbligt kvar. Bombräder och raketbeskjutning har torterat mig och min omgivning, men jag har skickat mina rötter djupt ner i jorden och funnit stadga och fäste där. Kraft har jag fått genom att ......